Justering av fotbesvär

Igår började jag min dag på lass och op. Jag hade en knöl på foten som skulle tas bort och analyseras. Egentligen börade det mycket tidigare än så.

Alldeles strax innan jag åkte till Florida hade jag en tid på ortopeden för att de skulle kolla uppe en knöl på höger fot. Den satt på ledbandet och gjorde så jäkla ont att något måste göras. Alltså hade jag fått en remiss till doktoren på lass. En ung snygging som var ivrig att gå till verket. Här skall skäras. YES. Fast han besinnade sig lite och pratade med sina kollegor. Dessa var två gamlingar i gemet och de satte stopp för vidare rusning. Jaha, inget skära sa den unge snyggingen. Vi har beslutat att avvakta ett tag för att se om det lugnar ner sig eller så. Jo just trevligt att ha ont i foten och svårigheter att gå för den skull när en äventyrsresa väntar om hörnet. Nåja lika bra det så inget går åt helvete på grund av iver hos en yngling. Risken var ju att jag kanske skulle få men för livet om dom hastade fram och inte kollade riktig.

Så jag åkte iväg till landet i väster och kom hem igen. Jul och nyår försvann bort i historiens dis och så damp det ner ett brev om infinnande hos doktoren för att skolla läget. Nu hade läget blivit lite annorlunda. Jag hade en knöl även på vänster fot som givit sig till känna och irriterade ordentligt. Ja det brukar så bli var det svar jag fick. Vi beslutade att ta bort växten på vänsterfoten och skicka den på analys. När sen svaret kommit träffas igen och se utifrån det vad som skall göras med den lilla illbattingen på höger fotblad.

Så några dagar efter dyker nästa brev upp och nu är det op på stört. Läkaren har andra planer längre fram i vår och hon vill få just detta ur världen innan hon tar sina bopålar och drar till Uppsala och högre sfärer. Inte att tänka framförhållning här inte utan NU skall det ske. Jäkla nervöst faktiskt.

Natten till op-dag var hemsk. Jag snurrade som en väderkvarn i sängen, sömnen fanns inte i mitt rum. Gryningen kom alldeles för fort och så var det dags att få in kroppen i duschen och skrubba med bakteriedödande. Det är så dödande att det som blev över fick jag inte kasta det i soporna utan det ska lämnas in på apoteket. Hur blir det med det jag sköljde av mig ner i avloppet då??

Eftersom jag inte kommer att kunna klara mig särskilt bra själv var jag tvungen att ha någon med mig. Skjuts och lite uppassning det första dygnet. Maken är den som fått påta sig den rollen. Han fick agera taxichaufför i arla morgonstund och sedan återvända till hemmet att fördriva tiden tills samtalet om hämtning kom. Efter betalning vandrade jag iväg mot det okända. Jag blev väl omhändertagen av trevlig personal och väntan var inte alltför lång. Jag fick med mig boken hemifrån så någon egentlig nöd gick det inte på mig även om det är stressande att vänta.

Så var det dags och jag rullades iväg till ett op-rum och så började de pyssla med det som de pysslar med och så kom doktorn. Så var det utom återvändo och jag fick en bedövningsspruta som inte borde kallas så för den gjorde så jävla ont att jag fick tårar i ögonen. Efter ett litet tag så försvann smärtan och det var dags att sätta kniven i foten. Det var en stressande stund och kroppen var som en pianosträng. Visst jag slappnade av efter en stund men det var en mycket konstig känsla när någon grejar med en kroppsdel och man känner bara beröringen ingenting annat. Jag visste ju att hon skar.

Så var allt över och foten var inpackad i ett paket som var tre gånger så stort som foten. Blödningsrisk och stötrisk. Klart att gå hem. Gå och gå. Det var nog lättare sagt än gjort. Nej jag fick instruera mannen när jag ringde om hämtning att han fick ta en rullstol med sig annars kom vi inte hem den dagen.

Efter en timme eller nåt började det värka och stå i. Det blev att ta till pillerburken och sen la jag mig. Som barn sa mor alltid att man skulle sova bort det onda. Nu fick jag inte så mycket sömn men väl lite vila. Det tar nog sin tid innan jag kan påfresta foten igen men jag har egentligen ingen brådska. Det får ta den tid det tar.

Så är det bara att vänta på provsvaret och sedan se vad som händer här näst. Jag har ju faktiskt kvar det ursprungliga problemet. En lugn helg utan spring och flas får det bli. Idag säger jag att jag är en glad pensionär. Jag behöver ju inte fara omkring och fixa någonting.