Justering av fotbesvär

Igår började jag min dag på lass och op. Jag hade en knöl på foten som skulle tas bort och analyseras. Egentligen börade det mycket tidigare än så.

Alldeles strax innan jag åkte till Florida hade jag en tid på ortopeden för att de skulle kolla uppe en knöl på höger fot. Den satt på ledbandet och gjorde så jäkla ont att något måste göras. Alltså hade jag fått en remiss till doktoren på lass. En ung snygging som var ivrig att gå till verket. Här skall skäras. YES. Fast han besinnade sig lite och pratade med sina kollegor. Dessa var två gamlingar i gemet och de satte stopp för vidare rusning. Jaha, inget skära sa den unge snyggingen. Vi har beslutat att avvakta ett tag för att se om det lugnar ner sig eller så. Jo just trevligt att ha ont i foten och svårigheter att gå för den skull när en äventyrsresa väntar om hörnet. Nåja lika bra det så inget går åt helvete på grund av iver hos en yngling. Risken var ju att jag kanske skulle få men för livet om dom hastade fram och inte kollade riktig.

Så jag åkte iväg till landet i väster och kom hem igen. Jul och nyår försvann bort i historiens dis och så damp det ner ett brev om infinnande hos doktoren för att skolla läget. Nu hade läget blivit lite annorlunda. Jag hade en knöl även på vänster fot som givit sig till känna och irriterade ordentligt. Ja det brukar så bli var det svar jag fick. Vi beslutade att ta bort växten på vänsterfoten och skicka den på analys. När sen svaret kommit träffas igen och se utifrån det vad som skall göras med den lilla illbattingen på höger fotblad.

Så några dagar efter dyker nästa brev upp och nu är det op på stört. Läkaren har andra planer längre fram i vår och hon vill få just detta ur världen innan hon tar sina bopålar och drar till Uppsala och högre sfärer. Inte att tänka framförhållning här inte utan NU skall det ske. Jäkla nervöst faktiskt.

Natten till op-dag var hemsk. Jag snurrade som en väderkvarn i sängen, sömnen fanns inte i mitt rum. Gryningen kom alldeles för fort och så var det dags att få in kroppen i duschen och skrubba med bakteriedödande. Det är så dödande att det som blev över fick jag inte kasta det i soporna utan det ska lämnas in på apoteket. Hur blir det med det jag sköljde av mig ner i avloppet då??

Eftersom jag inte kommer att kunna klara mig särskilt bra själv var jag tvungen att ha någon med mig. Skjuts och lite uppassning det första dygnet. Maken är den som fått påta sig den rollen. Han fick agera taxichaufför i arla morgonstund och sedan återvända till hemmet att fördriva tiden tills samtalet om hämtning kom. Efter betalning vandrade jag iväg mot det okända. Jag blev väl omhändertagen av trevlig personal och väntan var inte alltför lång. Jag fick med mig boken hemifrån så någon egentlig nöd gick det inte på mig även om det är stressande att vänta.

Så var det dags och jag rullades iväg till ett op-rum och så började de pyssla med det som de pysslar med och så kom doktorn. Så var det utom återvändo och jag fick en bedövningsspruta som inte borde kallas så för den gjorde så jävla ont att jag fick tårar i ögonen. Efter ett litet tag så försvann smärtan och det var dags att sätta kniven i foten. Det var en stressande stund och kroppen var som en pianosträng. Visst jag slappnade av efter en stund men det var en mycket konstig känsla när någon grejar med en kroppsdel och man känner bara beröringen ingenting annat. Jag visste ju att hon skar.

Så var allt över och foten var inpackad i ett paket som var tre gånger så stort som foten. Blödningsrisk och stötrisk. Klart att gå hem. Gå och gå. Det var nog lättare sagt än gjort. Nej jag fick instruera mannen när jag ringde om hämtning att han fick ta en rullstol med sig annars kom vi inte hem den dagen.

Efter en timme eller nåt började det värka och stå i. Det blev att ta till pillerburken och sen la jag mig. Som barn sa mor alltid att man skulle sova bort det onda. Nu fick jag inte så mycket sömn men väl lite vila. Det tar nog sin tid innan jag kan påfresta foten igen men jag har egentligen ingen brådska. Det får ta den tid det tar.

Så är det bara att vänta på provsvaret och sedan se vad som händer här näst. Jag har ju faktiskt kvar det ursprungliga problemet. En lugn helg utan spring och flas får det bli. Idag säger jag att jag är en glad pensionär. Jag behöver ju inte fara omkring och fixa någonting.

Wallpapertillverkning

Igår och idag har jag suttit mest hela tiden framför datorn och jobbat i Photoshop. Lite bilder till hemsidan har det blivit. Wallpaper. Ibland är det bara rofyllt att pyssla med bilder och ibland kan jag få fram min känsla som jag ser i motivet. Hur som helst så har jag lagt ut lite på min hemsida och fler är det tänkt att det skall komma vad tiden lider. Jag har ju trots allt lite mer att göra än att bara flyta bort i tid och rum. För det är vad som händer. Skrek inte magen så fick jag nog varken vått eller torrt i mig ibland. Fast det gör ju inget egentligen, jag har ju tid och ingen jagar mig.

Min lunch idag blev uppvärmd paj. Jättegod. Är det något han är bra på så är det paj. Han som jag lever med vill säga. Från början var den inte så hivens men med åren har han fått in snitsen och numera är de smaskens. Lite vitkålssallad till det och en skvätt vatten och magen tackar.

Tvätten från i fredags blev undanplockad och instoppad på hyllor och i lådor. Det känns bra när jag fyller ut de tomma hålen som grävts under veckan. Fast sen är det ju bara att börja om igen förstås. De tvättade mattorna har kommit på renskurade golv och det känns liksom lite nytt igen. Rentvättade mattor är ett av det jag tycker bäst om. Hemvävda trasmattor som man kan identifiera sig med. Mina gamla T-shirt på golven i mitt hem.

En stund att vila och kyrpa in i boken under duntäcket. Känns bra. Sen en mugg kaffe för att liva upp andarna igen och så en stund framför datorn. Så har ytterligare en dag gått och kvällen kyrper närmare med regnet som slår mot fönstren.

Jag är en glad pensionär. Jag slipper gå ut i rusket.

Let´s dance i repris

Det gäller att planera ordentligt så inget stör mig när jag skall se TV. Söndagar klockan 12.55 är det repris på Let´s dance. Jag har sett programmet alla år de sänt och alltid på söndag. Eftersom jag har svårt att hålla mig vaken på kvällarna och fredagskvällar framemot tio så finns inte jag framför teven utan i sängen sovandes som en stock. Alltså får det bli på dagen som jag sätter mig till och kollar när dom svänger sina lurviga. Men det finns det som blir lidande när jag är frånvarande två timmar sådär. Jag menar vi har gemensam tid på helgerna och det vill vi utnyttja till något som främjar oss båda.

Jag hade bestämt mig för att ta en rond med mina bestick som fått rostfläckar på sig och idag var en bra dag för det. Men så var det TVn. Alltså fick jag förena nytta med nöje och så fort det blev reklam så for jag ut i köket och gnuggade rost i värsta farten. In och kolla och så ut igen. Mannen som inte är så särskilt intresserad av de dansande befinner sig någonstans mitt emellan kök och rum. Först trodde han att jag fått tokslag men sen förstod han och grymtade att det kunde vänta. Men till när. Det finns många saker som behövs tas itu med men som skjuts undan någonstans där det inte riktigt syns men ligger och skriker på uppmärksamhet. Så besticken fick mitt gehör. När programmet var slut var besticken nedlagda i en rengjord låda och skrek inte mer.

Härligt att få det gjort.

Skärmdumpning och bildredigering

Lördag är i städets tecken och lite annat måste göras. Sonen har flyttat och lämnat spillror efter sig som inte hanns med att ta hand om just då. Återvinningscentralen ska få sluka detta i ett nafs. Några gamla skärmar till datorerna fick gå samma väg i samma lass. Äntligen försvunnet. Sådant som samlats på hög för att få upp på loftet har blivit upplyft genom hålet i taket och kommer inte ner förrän nästa jul och nyår. Julen är utkastad.

Lite tid framför datorn har jag fått. Bildredigering och lite spel så kroppen får vila en stund. Sen till grytorna och fixa lite mat. Kyckling och sallad. Gott med lite lättare mat efter allt stamp som traditionsenligt serverats.

Påfyllt apotek och mattvätt

Fredag och jag är tvungen att gå ut eftersom jag måste till docktorn. Alla mina mediciner har gått ut och det är inte bra. Så jag har en tid att passa. Svinaktigt kallt är det och jag som har mina älsklingsbyxor på mig dom som inte har ett enda värmejärn installerat. Iskalla som utetempen. -1 grad men känns som -6. Fuktigt kallt som kliver in på kroppen utan att fråga om lov. Och jag måste gå ut. Det gör inte mig glad. Jag hade hellre varit i stugvärmen. Mycket gnäll blir det från människan.

Trevlig människa den där docktorn som jag för första gången fick träffa. Jag har ju bytt vårdcentral och allt är helt nytt. Han som har fått mig på sitt schema och som skall ta hand om mina krämpor förstod genast mitt sätt att prata och att jag har väldigt mycket koll på mig och min kropp. Vad som fattas och vad som finns. Vi var liksom i fas med varandra. Han hade till och med humor som han visade lite då och då. Passar mig. En alldeles för allvarlig människa orkar jag inte med. Det måste finnas lite skämt och skratt för det gör i alla fall det mera uthärdligt att vara en skruttig spillra av det jag var från början.

Så kom jag hem till värmen och fick på lite soppa som jag värmde glödhet. Jag måste bli varm innan jag kan göra något vardagligt som att ta itu med tvätt och städ. Alla mina knotor måste få lite livgivande upptining och soppa är gott. Den vardagliga tvätten fick gå före det andra som kan vänta lite. Men det fanns tid till tvätt av mattor, i alla fall börja. Jag har tänkt att jag ska få vårstädat lite tidigare och sen när det blir varmare ute blir det fönstren som skall få sig en duvning. Det känns så härligt att få lägga på rena mattor på nyskurade golv. Mannen skall drivas till vansinne av mina krav på hans muskler och jag skall se på när han tar sig en svängom med dammsugare och golvmopp. Det är han som får stå för den delen av städande för det är alldeles för tungt. Jag lägger på mattorna och ler. Är en bra fördelning tycker jag.

Inviterad på fika

Torsdag middag och jag har blivit inviterad på kaffe på stan. Jag blir hämtad vid dörren så det ska nog klara sig. Jag är ingen vintermänniska och jag blir mest gnällig när jag måste frysa. Min syster ringde igår och frågade om vi skulle fika ihop. Det gjorde mig väldigt förvånad, undrande. Vi träffas inte så mycket och så plötsligt händer det. Vem som gör vad i relationen eller kanske ickerelationen låter vi vara osagt men ibland är det synd att det rinner så mycket tid mellan träffarna. Vi lever ju våra liv och ibland tycker jag att det är som i parallellvärldar. Jag har många sådana. Parallellvärldar alltså för jag har några systrar.

Längre fram i vår är det tänkt att vi systrar ska mötas och laga mat med mor som centrum. Eller vi som centrum och mor som ett andeväsen bland de viljor som släpps lös för en dag. Viljestarka kvinnor som inte drar sig för att säga sin mening och ofta högljutt. Men jag ser fram emot det. Man måste låta livshjulet snurra in i andras livshjul för att få mänsklig kontakt

Morgonstund med busväder

I förgår kväll när jag gick och la mig öppnade jag fönstret för det var så varmt i rummet. Men det var inget bra beslut egentligen. Det har blåst småjävlar hela natten och det har stört min nattsömn ordentligt. Fast det är skönt när det är svalt i rummet. Normalt har jag bara ett överlakan på mig när jag sover men den gångna nattens blåst gjorde att jag fick dra på mig duntäcket. Det är jätteskönt att ligga i en varm grotta med bara nästippen utanför.

Så vaknade jag tidigt på morgonen med riktigt busväder och då var det upp med en väldans fart. Fönstret måste stängas. När det regnar och blåser så är det alltid på mitt sovrumsfönster som attacken sätts in. Det är inte kul med regn rinnandes på väggen och fönsterbrädan plaskvåt. Så var jag vaken och då var det lika bra att börja dagen. Varje morgon startar jag med toabesök, tandborstning och så ner för ett glas mjölk. Sen upp i sängen igen och ha en stund med boken. Klockan 5 över 7 ringer sonen varje morgon och då är det bäst att vara lite vaken för han är så jäkla pigg och på väg till jobbet.

Den här morgonen var han extra glad för han hade vunnit en tävling på jobbet. Dom har tävlingar lite nu och då för att få lite fart på personalen och lite som en gratifikation. Första gången han vann något så var det en resa tillsammans med de andra som gjort bra ifrån sig och den resan gick till Croatsien och Baska Voda en vecka och en dag i Dubrovnik. Snacka om att jag blev lite avis, men han är värd det. Andra gången så åkte utvalda ur personalen till Frankrike på julmarknad och i den resan ingick en tur till Nice och kolla läget. Sonen menar att det var läge även om dom stora grabbarna inte var där just då.

Så till jul var det dags igen att vinna och då var det mer jordnära. 10 sekunder på ICA Kvantum på eget valt område. Ta så mycket du hinner på den tiden och inte två av varje. Till hjälp fick man ta en person så hustrun fick vara med på ett hörn. Det resulterade i 2 000 kronor kött. Inte så pjåkigt eller hur. Och så i morse var det då dags igen för en ny vinst. Den här gången blir det Spa för två personer så gissa vad han och hustrun skall så fort barnvakt är ordnat och allt klaffar. Yasuragi Hasseludden. Japanskt mys för en dag. Då blev det lite mer avis. Han har tur eller skicklighet att hålla sig framme måste jag säga. Jag gläds med dig sorkpase. Jättekramar från mor och far.

Här hemma på ön lever vi vår vardag med de bestyr som tillhör och idag är jag en glad pensionär. Glad att jag inte behöver gå ut i rusket utan kan sitta inne på min kammare och knåpa. Jag håller på med min hemsida och någon gång skall vara perfekt. Nu är den som den är och jag har lagt ut lite nya bilder där. webwisby.se

Ett nytt år tar sin början

Nytt år betyder att man lämnar det gamla bakom sig. En liten titt i backspegeln är ett sett att summera och sedan gå vidare. Mitt 2008 innebar ganska många saker för mig och min familj. Äldsta sonen flyttade från Umeå till Stockholm efter år av studier på universitetet. Ett X-jobb på Scania i Södertälje var hans mål på vårvintern och vi – min man och jag var de som skulle fixa flytten. Nu blev det mannen och yngste sonen som for iväg uppåt landet för att bärga storebror nedåt till civiliserade trakter. Ett besked från försäkringskassan damp ner och jag var sjukpensionär. Där tog arbetslivet slut och något annat väntar från nu. En flytt till som tog hem sorken till Gotland för lite rekreation och hopsamling.

Själv fick jag ett samtal från min mor som innebar att jag skulle fara ut i stora vida världen. Mor ville åka till Florida till tösabarnet som lever overthere. Jag tvekade länge men till sist tvingade de mig att ta ställning bums. Och så blev det att vi for, mor och jag. Två skruttiga kvinnor som reser till världens ände och vi gjorde det under bekvämlighetsflagg faktiskt. Bekvämligheten bestod i att vi från Arlanda till Tampa fick skjuts med rullstol till och från flygplanen. Underbart att någon tog hand om oss lite grann. Att gå hade varit omöjligt för oss båda. Dessutom behövde vi inte vimsa omkring och komma fel utan bara glida på hjul lugnt och fint. Jag skrev om hela resan och den återfinns under bloggen Amerikafararen.

Återigen på Sveriges mark blev mycket mer än jag kunde klara och jag intog sängläge och ”tyck synd om mig läge” Jet-lag så det skrek om det. Helt rumlig och nästan inte människa på två veckor. Sen blev det att åka med på vardagståget igen. Framemot jul planerade jag att åka till fastlandet och hämta ungsorken för lite vistelse hos farmor och farfar. Jag tackar Destination Gotland för deras service mot anhöriga gotlänningar som kan få hem nära och kära mot en billigare penning. Visst vi får tillbringa en hel dag på deras båt som motprestation men med en vilstol och lite tidsfördriv går det med.

Julen gick i barnbarnets takt. Allt kretsade kring hur hans tider skulle passa våra och vi fick en mycket lugn och behaglig julhelg tillsammans utan några prestationskrav alls. Härligt. Så mellandagar och sorkpasen transporterades till föräldrarna igen och nästa moment av stress kom i form av att äldsta sonen har en ny flytt på gång. Denna gång skall han till Örnsköldsvik. Han har fått ett jobb där uppe som han verkligen ser fram emot. Det var bara att vi hade noll koll på när vi skulle fara. Att ta sig från Gotland är ju ingen sinekur precis och det under en tid då allt är fullbokat.

Vi for uppåt landet där isbjörnarna har sitt hem och lämnade av sonen och hans packning. Sov över och for sedan nedåt med gnistrande snö och solsken som sällskap nästan hela vägen till Stockholm. En bit med snöfall och en olycka var det ända som tog av på takten. Det var som att åka på räls.Hemma igen skall vardagen så smått ta vid och tvättmaskinen fick göra sitt efter helgerna. Mannen började jobba igen och jag får ta tag i dagen som jag kan. Lite arbete med sockenforskning och lite bildhantering och sedan kanske vågar jag mig ut i vinterlandskapet. För vinter har vi fått så det står härligt till. Flera decimeter snö och minusgrader. Inte ett vanligt tillstånd här inte där vintrarna är grå, mörka och fuktiga.

Nu startar jag det nya året och ser fram emot det som finns skrivet för mig detta år 2009