onsdag 31 december 2008
tisdag 16 december 2008
Luciatider
Jag vet inte om det är så lyckat att säga sin själs mening men någon gång i livet måste vi sätta ner foten och stampa till ordentligt. Just nu är det min tur att sätta kängan i backen.
Läste i Aftonbladet att pedofilerna på Hisingen i Göteborg hade luciafirande med 15 och 17 år gamla flickor. Det fick mig att hisna. Vad ända in i glödhetaste helvete gjörde dom där och vem fan är så dum så den har fixat det. Jag var så arg att jag nästan inte kunde läsa färdigt. Kom till slutet av artikeln men det gjorde det inte bättre. Fängelseledningen med en kvinna i fronten tillåter sådant. Mamman till en av flickorna tillåter sådant. Det är liksom inte första gången. Bara första gången Aftonbladet skriver om det.
Hur i helvetet kan detta få förekomma. Lite mys med småflickor som dom sa ”var väl utvecklade” ”var söta och fina” en sån skulle man ha”. En del anställda blev lite upprörda över kommentarerna men det var ju så dags då. Då hade ju Sveriges största kvällstidning fått nys om saken. Alla andra år när ingen såg, ingen hörde, ingen brydde sig. Hur var det då. Inte så mysigt eller.
Jag anser att det daltas för mycket med våra fångar. Dom är inte där dom är för att ha lite mysigt. Äta god mat eller ha rätten att surfa fritt. Dom sitter där dom sitter som ett straff för något dom gjort. Jag tänker inte gå in i någon diskussion om brott och straff för då exploderar jag nog men jag måste få säga detta. Männen, och kvinnorna med för den delen som förgriper sig på barn skall inte ha tillgång ens på bild att se dessa. Nu i detta fall anser jag att föräldrarna är lika mycket skyldiga som någon annan ansvarig. Lämna ut era barn att förgipas på. Om en pedofil bara så mycket som ser på ett barn har han redan i det stadiet förgripit sig på det.
Läste just boken Poeten och där stod det som i alla andra böcker jag läst i samma genre inget om ett väldigt skamfullt brott utan om lust och kränkningar av yttersta slag. Dom är för fan inga duvungar som måste tas om hand och gullas med. Dom är dömda brottslingar.
Nu får det vara nog. Ta ert ansvar och se till att skydda våra unga från detta fasansfulla.
Sluta att snacka om att pedofilerna/fångarna måste ha ett värdigt liv. Dom har förverkat sin värdighet.
Läste i Aftonbladet att pedofilerna på Hisingen i Göteborg hade luciafirande med 15 och 17 år gamla flickor. Det fick mig att hisna. Vad ända in i glödhetaste helvete gjörde dom där och vem fan är så dum så den har fixat det. Jag var så arg att jag nästan inte kunde läsa färdigt. Kom till slutet av artikeln men det gjorde det inte bättre. Fängelseledningen med en kvinna i fronten tillåter sådant. Mamman till en av flickorna tillåter sådant. Det är liksom inte första gången. Bara första gången Aftonbladet skriver om det.
Hur i helvetet kan detta få förekomma. Lite mys med småflickor som dom sa ”var väl utvecklade” ”var söta och fina” en sån skulle man ha”. En del anställda blev lite upprörda över kommentarerna men det var ju så dags då. Då hade ju Sveriges största kvällstidning fått nys om saken. Alla andra år när ingen såg, ingen hörde, ingen brydde sig. Hur var det då. Inte så mysigt eller.
Jag anser att det daltas för mycket med våra fångar. Dom är inte där dom är för att ha lite mysigt. Äta god mat eller ha rätten att surfa fritt. Dom sitter där dom sitter som ett straff för något dom gjort. Jag tänker inte gå in i någon diskussion om brott och straff för då exploderar jag nog men jag måste få säga detta. Männen, och kvinnorna med för den delen som förgriper sig på barn skall inte ha tillgång ens på bild att se dessa. Nu i detta fall anser jag att föräldrarna är lika mycket skyldiga som någon annan ansvarig. Lämna ut era barn att förgipas på. Om en pedofil bara så mycket som ser på ett barn har han redan i det stadiet förgripit sig på det.
Läste just boken Poeten och där stod det som i alla andra böcker jag läst i samma genre inget om ett väldigt skamfullt brott utan om lust och kränkningar av yttersta slag. Dom är för fan inga duvungar som måste tas om hand och gullas med. Dom är dömda brottslingar.
Nu får det vara nog. Ta ert ansvar och se till att skydda våra unga från detta fasansfulla.
Sluta att snacka om att pedofilerna/fångarna måste ha ett värdigt liv. Dom har förverkat sin värdighet.
torsdag 20 november 2008
Samlarmani
Som jag sa häromdagen så är jag snudd på en samlarhamster. Jag vill inte medge det själv men min familj ler lite överseende med mig när jag är i förnekelsestadiet.
Jag fick lite överskottsenergi att göra vad jag ville med och jag tog ett lite vift med dammtrasan på kontoret och just dä stod ett par finkassar. En blå med blommor och en lite orangeröd. Pryder sin plats om dom bara hade någon plats att kalla sin. Jag brukar flytta runt dom efter humör och städiver. Så och idag. Så insåg jag att vad i hela världen har jag dessa två påsar fulla med papper som aldrig kommer att gås igenom därför att det är övermäktigt.
Dessa papper, som tar upp plats och väger ton, är något jag har lagt i efter hand och det är horribelt att det blir så mycket efter ett tag. Jag har nämligen – hör och häpna – samlat på mig dödsannonser sedan flera år tillbaka. Varför i himmelens namn samlar man på sig sådana. Det är ju makabert – eller …. Jag är släktforsknings- och sockenforskningsdåre och allt som har med den saken att göra ska sparas. Bra eller ej. Nödvändigt eller inte. Samlas ska det.
Så idag gick en lite talgdank upp för mig bara så där. Efter hand som åren går så kommer det ut något som heter Sveriges Dödbok. Den börjar med år 1947 – varför frågar jag – och just nu är den uppe på år 2006. Finns det någon mer tokstolle än jag som tycker att man behöver samla på sig dammsamlare när det finns digitalt. Jag menar om jag inte dödar mina personer idag så kan jag ju göra det i framtiden och då har jag ingen som helst användning av alla dessa papper. Vi lever i ett utmärkt informationssamhälle och det finns dom som bara sitter och knapprar in saker och ting i databaser som jag som forskare kan tillhandahållas med ett litet snepp.
Förra gången jag försökte kasta – för jag har verkligen försökt förut – så var bevekelsegrunden den att det finns mer historia i dessa papper rent personmässigt än det finns i en databas. Den kalla digitala versionen talar inte om hur personen levt sitt liv och vilka värderingar den haft, typ hantverk eller kanske har den lagt ner sin tid i trädgården den tid som blev över när hushåll och ungar fått sitt. Det är historia att berätta.
Men som jag sa så kan man inte spara på allt. Det fungerar bara inte. Någonstans måste gränsen dras. Här fick jag dra min. Rakt ner i pappersåtervinningen för att sändas till förbränning. En liten makaber tanke smyger sig in och jag gapflabbar rakt ut. Sonen kommer springandes och undrar om jag fått tokdåre. Jag berättar och han tycker verkligen att jag har en säregen humor.
Jag vet inte om jag känner mig lättad efter rycket men kanske det kommer ett glädjemoln senare och värmer mig.
Jag fick lite överskottsenergi att göra vad jag ville med och jag tog ett lite vift med dammtrasan på kontoret och just dä stod ett par finkassar. En blå med blommor och en lite orangeröd. Pryder sin plats om dom bara hade någon plats att kalla sin. Jag brukar flytta runt dom efter humör och städiver. Så och idag. Så insåg jag att vad i hela världen har jag dessa två påsar fulla med papper som aldrig kommer att gås igenom därför att det är övermäktigt.
Dessa papper, som tar upp plats och väger ton, är något jag har lagt i efter hand och det är horribelt att det blir så mycket efter ett tag. Jag har nämligen – hör och häpna – samlat på mig dödsannonser sedan flera år tillbaka. Varför i himmelens namn samlar man på sig sådana. Det är ju makabert – eller …. Jag är släktforsknings- och sockenforskningsdåre och allt som har med den saken att göra ska sparas. Bra eller ej. Nödvändigt eller inte. Samlas ska det.
Så idag gick en lite talgdank upp för mig bara så där. Efter hand som åren går så kommer det ut något som heter Sveriges Dödbok. Den börjar med år 1947 – varför frågar jag – och just nu är den uppe på år 2006. Finns det någon mer tokstolle än jag som tycker att man behöver samla på sig dammsamlare när det finns digitalt. Jag menar om jag inte dödar mina personer idag så kan jag ju göra det i framtiden och då har jag ingen som helst användning av alla dessa papper. Vi lever i ett utmärkt informationssamhälle och det finns dom som bara sitter och knapprar in saker och ting i databaser som jag som forskare kan tillhandahållas med ett litet snepp.
Förra gången jag försökte kasta – för jag har verkligen försökt förut – så var bevekelsegrunden den att det finns mer historia i dessa papper rent personmässigt än det finns i en databas. Den kalla digitala versionen talar inte om hur personen levt sitt liv och vilka värderingar den haft, typ hantverk eller kanske har den lagt ner sin tid i trädgården den tid som blev över när hushåll och ungar fått sitt. Det är historia att berätta.
Men som jag sa så kan man inte spara på allt. Det fungerar bara inte. Någonstans måste gränsen dras. Här fick jag dra min. Rakt ner i pappersåtervinningen för att sändas till förbränning. En liten makaber tanke smyger sig in och jag gapflabbar rakt ut. Sonen kommer springandes och undrar om jag fått tokdåre. Jag berättar och han tycker verkligen att jag har en säregen humor.
Jag vet inte om jag känner mig lättad efter rycket men kanske det kommer ett glädjemoln senare och värmer mig.
Ett ord på vägen.
tisdag 18 november 2008
Ordning i anarki
Jag har beslutat att ta ett grabbatag med anarkin som härskar i mitt hem. Det finns delar av hushållet som kryper undan och gömmer sig istället för att ta del av det som är ett fungerande hem. Längst in i de mörkaste vrårna har de slagit ner sina pålar och bundit fast sig för att inte kunna släpas iväg. Till hjälp i sitt totala ointresse för samarbete har de tagit djuren till sina förtrogna. Dessa snabba varelser som inte skyr något för överlevnad. Dessa mina grå som ockuperar delar av hemmet utan att egentligen ge sig till känna förrän man snubblar över dom.
Nu var det dags att skrämma upp de ohörsamma och ge dom en kick i ändan. Nu är det nog. Antingen samarbete eller avsked.
Med en beslutsamhet som kan försätta berg gick jag till verket. Maken for mellan tak och golv i ett försök till att göra sig osynlig tills det hela var över. Men icke. Jag behövde handräckning och lite hjälptänk. Alltså fick han vara kvar. Ett utrymme fullt med grejor som inte används skulle få en upptuktelse.
Utrymmet är inte särskilt stort och rymmer under trappen. Lite hyllor och golvutrymme och vips har man någonstans att ställa grejor som inte är just nu. Ut med allt. Jag började i en ända som kändes som angelägen. Alla dom där smyckningsgrejorna. Lite kastanjer, stenar, snäckor och lite annat smått och gott. Att ha ordning på dem är ett klart uppsving. När man skall smycka lite är det kul att hitta detaljer till års- eller högtider men mitt har hamnat i nästan en hög.
Vid ett besök på IKEA för ett tag sedan köpte jag lite vik dig till en kartong för att ha för just detta ändamål. Samla saker i alltså. Nu kom dom till användning. Och bara att få bort dom lättade det otroligt. Men det fanns mer i utrymmet som måste stramas upp. När vi inredde utrymmet hade jag två nattduksbord med tre lådor vardera som fick sin plats här. Dom skulle sluka alla mina värme- och liljeholmare som lätt kan komma på glid. Servetter är en annan sak som jag har mycket av och dom har också slukats i en av lådorna. Till det har maken tagit upp en hurts för glödlampor och batterier.
Jag har i detta glömt att tala om att maken är av arten hamster och jag har fått ära att bli hans maka för jag hade samma tendenser. Inget jag medger men vist fan har vi grejor som vi samlat under dom 32 åren vi levt tillsammans. Det är nästan så man inte tror att det är sant när man lättar ut ett skåp eller större skrubb. Slukhål borde det kallas. Jag hittade i alla fall massor av sådant som jag glömt. Milda makter vad saker.
Nu hade jag ju bestämt att gränsen för få vara kvar i våra domäner var inte 32 år utan 5 år max. Alltså använts inom ramen för den åldersgränsen. Nada more. Min äldsta son, som efter nio års samboskap har lämnat förhållandet och en hel del grejor också, skall titta på en del av de saker som jag sållat bort resten går till Gotlands Katthem.
På tal om Katthemmet så fick dom mina böcker när jag i ett anfall av krupp sorterade ut några få av mina älsklingar och yngsta sonen tagit några, fick hela min boksamling. Det var 9 flyttkartonger med skönlitteratur. Dårpippi men skönt. I rättvisans namn saknar jag dem ibland. Vi bodde ju ihop i många fall ända sedan min ungdom.
Nåväl tillbaka till oredan som min iver skapade i köket. Det var grejor överallt som jag och maken måste ta ställning till. Inget sentimentalt tjafs utan rakt upp och ner. Som ett klart ljus mitt i detta börjar maken fixa lunch. Just rätta tiden. Timingen var monumental. Är det en manlig sak att göra eller bara min mans desperation i hunger. Jag vet inte men det blev liksom lite stå just då. Maten fick vi inta i vardagsrummet men det mötte inga hinder. Och jag måste ju tillstå att det var gott för jag var lite hungrig trots att jag förträngt det. Kanske mannen bara gjorde det han visste måste till för att jag ska hålla hela vägen ut utan att kollapsa.
Framåt klockan halv tre var vi färdiga och allt var på plats. Jösses det var nästan så det ekade där i utrymmet under trappen. Den här gången får Gotlands Katthem en banankartong med lite av varje. Min sonhustru skall ha lite ljuslyktor som jag avstår ifrån trots att jag är ett sådant ljusfreek Lukten av rengöringsmedel kommer att sitta i kanske fram till jul. Ett gott arbete och ett gott samarbete måste jag säga. Fint blev det.
Nu var det dags att skrämma upp de ohörsamma och ge dom en kick i ändan. Nu är det nog. Antingen samarbete eller avsked.
Med en beslutsamhet som kan försätta berg gick jag till verket. Maken for mellan tak och golv i ett försök till att göra sig osynlig tills det hela var över. Men icke. Jag behövde handräckning och lite hjälptänk. Alltså fick han vara kvar. Ett utrymme fullt med grejor som inte används skulle få en upptuktelse.
Utrymmet är inte särskilt stort och rymmer under trappen. Lite hyllor och golvutrymme och vips har man någonstans att ställa grejor som inte är just nu. Ut med allt. Jag började i en ända som kändes som angelägen. Alla dom där smyckningsgrejorna. Lite kastanjer, stenar, snäckor och lite annat smått och gott. Att ha ordning på dem är ett klart uppsving. När man skall smycka lite är det kul att hitta detaljer till års- eller högtider men mitt har hamnat i nästan en hög.
Vid ett besök på IKEA för ett tag sedan köpte jag lite vik dig till en kartong för att ha för just detta ändamål. Samla saker i alltså. Nu kom dom till användning. Och bara att få bort dom lättade det otroligt. Men det fanns mer i utrymmet som måste stramas upp. När vi inredde utrymmet hade jag två nattduksbord med tre lådor vardera som fick sin plats här. Dom skulle sluka alla mina värme- och liljeholmare som lätt kan komma på glid. Servetter är en annan sak som jag har mycket av och dom har också slukats i en av lådorna. Till det har maken tagit upp en hurts för glödlampor och batterier.
Jag har i detta glömt att tala om att maken är av arten hamster och jag har fått ära att bli hans maka för jag hade samma tendenser. Inget jag medger men vist fan har vi grejor som vi samlat under dom 32 åren vi levt tillsammans. Det är nästan så man inte tror att det är sant när man lättar ut ett skåp eller större skrubb. Slukhål borde det kallas. Jag hittade i alla fall massor av sådant som jag glömt. Milda makter vad saker.
Nu hade jag ju bestämt att gränsen för få vara kvar i våra domäner var inte 32 år utan 5 år max. Alltså använts inom ramen för den åldersgränsen. Nada more. Min äldsta son, som efter nio års samboskap har lämnat förhållandet och en hel del grejor också, skall titta på en del av de saker som jag sållat bort resten går till Gotlands Katthem.
På tal om Katthemmet så fick dom mina böcker när jag i ett anfall av krupp sorterade ut några få av mina älsklingar och yngsta sonen tagit några, fick hela min boksamling. Det var 9 flyttkartonger med skönlitteratur. Dårpippi men skönt. I rättvisans namn saknar jag dem ibland. Vi bodde ju ihop i många fall ända sedan min ungdom.
Nåväl tillbaka till oredan som min iver skapade i köket. Det var grejor överallt som jag och maken måste ta ställning till. Inget sentimentalt tjafs utan rakt upp och ner. Som ett klart ljus mitt i detta börjar maken fixa lunch. Just rätta tiden. Timingen var monumental. Är det en manlig sak att göra eller bara min mans desperation i hunger. Jag vet inte men det blev liksom lite stå just då. Maten fick vi inta i vardagsrummet men det mötte inga hinder. Och jag måste ju tillstå att det var gott för jag var lite hungrig trots att jag förträngt det. Kanske mannen bara gjorde det han visste måste till för att jag ska hålla hela vägen ut utan att kollapsa.
Framåt klockan halv tre var vi färdiga och allt var på plats. Jösses det var nästan så det ekade där i utrymmet under trappen. Den här gången får Gotlands Katthem en banankartong med lite av varje. Min sonhustru skall ha lite ljuslyktor som jag avstår ifrån trots att jag är ett sådant ljusfreek Lukten av rengöringsmedel kommer att sitta i kanske fram till jul. Ett gott arbete och ett gott samarbete måste jag säga. Fint blev det.
fredag 7 november 2008
Flyktig bild
torsdag 6 november 2008
Solbränna
Jag är av naturen blek med en underton av rödfrassig. En sån där färg som ingen vill ha men några fått alldeles gratis. Det finns ingen förståelse för den hudtypen. Jag har lidit alla helvetes kval p g a min hudfärg. Som unge skall man vara i solen så mycket det går och som barn satt jag aldrig still. Hemma var jag bara om jag måste. Nej ut i det fria och ränna omkring. Visst fastnade det färg på min kropp men den var inte BRUN utan alltid röd med anstrykning till brun. Det är inte samma sak.
När jag växte upp och som ung kvinna på 60- och 70-talet i bikinins tidsålder skulle man ut och exponera solen så fort det fanns en chans för man är fräsch om man är brun. Visst är man men hur gör dom som inte blir färgade efter en hel dags stekning. Det röda är det som verkligen gör sig påmint. Man lider som en skållad gris. Det gör så ont att man inte kan ha på sig några kläder. Hur gör man då när man skall gå ut och visa upp dagens resultat av ledighet i solen.
Jag är inte heller nu på ålderns höst en som kan ligga still en hel dag och med jämna mellanrum vända på steken för att sakta men säkert bli grillad. Nej jag vill göra något. Att ligga i solen helt sysslolös när hjärnan skriker att få arbeta och det pallar jag inte för. Jag har försökt att läsa men det hjälper inte. Efter ett litet tag så vill jag inte vara där. Det är så varm. Nej, om jag nu måste sitta ner då får det bli i skuggan.
När jag flyttade till Gotland, som i folkmun kallas ”Kalkstenshawaii”, så var är ett av tillstånden sommartid brun. Havet är en central punkt. Dit måste man åka och ligga en hel dag oavsett om man vill eller ej. Tro inte att dina förpliktelser i livet kan ge dig dispens från att bli brun.
Eftersom jag redan från början revolterade mot stillasittande eller för den delen liggande så kan ni ju tänka er hur det blev i den här miljön. Sommaren exploderar av bruna människor. Det är som att vrida på en knapp och poff så är färgen där. Naturligtvis förstår jag att solarie är ett instrument för att få den rätta looken till dag D.
Min svärmor är en kvinna som kliver ut i solen och vips är hon brun. Hon är också av den ullen att man skall vara ute i solen för det är friskt. Hennes stridsrop är ”Är du aldrig ute i solen”. Färg är något man skall ha oavsett. Min familj är ungefär likadana när det gäller att suga till sig den bruna färgen. Det går liksom på ett kick och alla är bruna utom jag. Hopplöst vit utom i ansiktet som är rött. Visst vet jag att man ska ta av sig kläderna annars gör det ingen nytta på armar och ben. Men se det är så med mig att jag måste vara född med solfaktor 100 för nada kommer mig till del.
Jag köpte mig ett helkroppssolarium för att kanske den vägen få lite hjälp att komma över kokta kräftan stadiet men det hjälpte inte. Jag låg bara där sysslolös och kokade i värmen. Fick nästan spader av att inte få sätta fingrarna i någonting. Så den historian blev kort.
Även om jag är ju både gammal och förståndig och vet att solen kan göra saker med kroppen som man inte vill, så vill jag ha den fräschheten som en solbränna ger. För jag tycker det är snyggt med lagom bränt fläsk. Till och med när jag var i Florida så hade jag tankar på att få till det. Men det blev inte så för jag kunde inte vara ute i den hettan.
Så var jag inne i skuggan igen. En härlig sittplats under ett träd och en god bok till ett iskallt glas med iste det var min önska men inte den blev heller tillfredställd. Fyrtio grader varm bastu är inget man sitter och njuter i.
Nej, jag får även i fortsättningen köpa min solbränna på flaska och tub.
När jag växte upp och som ung kvinna på 60- och 70-talet i bikinins tidsålder skulle man ut och exponera solen så fort det fanns en chans för man är fräsch om man är brun. Visst är man men hur gör dom som inte blir färgade efter en hel dags stekning. Det röda är det som verkligen gör sig påmint. Man lider som en skållad gris. Det gör så ont att man inte kan ha på sig några kläder. Hur gör man då när man skall gå ut och visa upp dagens resultat av ledighet i solen.Jag är inte heller nu på ålderns höst en som kan ligga still en hel dag och med jämna mellanrum vända på steken för att sakta men säkert bli grillad. Nej jag vill göra något. Att ligga i solen helt sysslolös när hjärnan skriker att få arbeta och det pallar jag inte för. Jag har försökt att läsa men det hjälper inte. Efter ett litet tag så vill jag inte vara där. Det är så varm. Nej, om jag nu måste sitta ner då får det bli i skuggan.
När jag flyttade till Gotland, som i folkmun kallas ”Kalkstenshawaii”, så var är ett av tillstånden sommartid brun. Havet är en central punkt. Dit måste man åka och ligga en hel dag oavsett om man vill eller ej. Tro inte att dina förpliktelser i livet kan ge dig dispens från att bli brun.
Eftersom jag redan från början revolterade mot stillasittande eller för den delen liggande så kan ni ju tänka er hur det blev i den här miljön. Sommaren exploderar av bruna människor. Det är som att vrida på en knapp och poff så är färgen där. Naturligtvis förstår jag att solarie är ett instrument för att få den rätta looken till dag D.
Min svärmor är en kvinna som kliver ut i solen och vips är hon brun. Hon är också av den ullen att man skall vara ute i solen för det är friskt. Hennes stridsrop är ”Är du aldrig ute i solen”. Färg är något man skall ha oavsett. Min familj är ungefär likadana när det gäller att suga till sig den bruna färgen. Det går liksom på ett kick och alla är bruna utom jag. Hopplöst vit utom i ansiktet som är rött. Visst vet jag att man ska ta av sig kläderna annars gör det ingen nytta på armar och ben. Men se det är så med mig att jag måste vara född med solfaktor 100 för nada kommer mig till del.
Jag köpte mig ett helkroppssolarium för att kanske den vägen få lite hjälp att komma över kokta kräftan stadiet men det hjälpte inte. Jag låg bara där sysslolös och kokade i värmen. Fick nästan spader av att inte få sätta fingrarna i någonting. Så den historian blev kort.
Även om jag är ju både gammal och förståndig och vet att solen kan göra saker med kroppen som man inte vill, så vill jag ha den fräschheten som en solbränna ger. För jag tycker det är snyggt med lagom bränt fläsk. Till och med när jag var i Florida så hade jag tankar på att få till det. Men det blev inte så för jag kunde inte vara ute i den hettan.
Så var jag inne i skuggan igen. En härlig sittplats under ett träd och en god bok till ett iskallt glas med iste det var min önska men inte den blev heller tillfredställd. Fyrtio grader varm bastu är inget man sitter och njuter i.
Nej, jag får även i fortsättningen köpa min solbränna på flaska och tub.tisdag 4 november 2008
Symboler för ett land
Några bilder som jag ville ha med mig hem från Florida var de som lite symboliserar USA för mig. Dom där som man ser i TV. Finns dom i verkligheten eller är det påhittat av filmskaparna så att vi får en vrångbild eller en glamoriserad bild. Vad visste jag när jag for. Jag har aldrig varit där. Men jag hade en massa föreställningar om sakers varande.
Att det finns skyskrapor överallt är ju faktum, eller... En amerikansk skolbuss full med skolungar. Eller en gul taxi som sniker sig runt ett gatuhörn eller, hur är det med det. Typiskt för gammal en amerikansk film är väl egentligen en vattenpost som det sprutar vatten ur och ungar ränner omkring och är lyckliga. Alla dom där sakerna som gör en nyfiken och undrande dom tänkte jag att jag skulle ha på bild för att ha som bevis på att jag sett dem i verkligheten.
Skyskrapor i verklig mening såg jag inte mer än från luften över Chicago annars var det mer småhus med amerikanskt mått mätt. Någon gul taxi siktade jag inte heller och andra saker som jag tänkt på fick jag inte heller någon bild på. Skolbussen fanns där och körde verkligen runt på barn men det var inte lätt att hitta en lite äldre typ av fordon för vagnparken verkade ha bytts ut och ändrat design.
En vattenpost fanns det nästan i varje gathörn fast jag såg inte till några barn.
En symbol för Florida fick jag. Alligatorn.
Fler bilder finns på min hemsida. Så om du är nyfiken välkommen att kolla in
Att det finns skyskrapor överallt är ju faktum, eller... En amerikansk skolbuss full med skolungar. Eller en gul taxi som sniker sig runt ett gatuhörn eller, hur är det med det. Typiskt för gammal en amerikansk film är väl egentligen en vattenpost som det sprutar vatten ur och ungar ränner omkring och är lyckliga. Alla dom där sakerna som gör en nyfiken och undrande dom tänkte jag att jag skulle ha på bild för att ha som bevis på att jag sett dem i verkligheten.
Skyskrapor i verklig mening såg jag inte mer än från luften över Chicago annars var det mer småhus med amerikanskt mått mätt. Någon gul taxi siktade jag inte heller och andra saker som jag tänkt på fick jag inte heller någon bild på. Skolbussen fanns där och körde verkligen runt på barn men det var inte lätt att hitta en lite äldre typ av fordon för vagnparken verkade ha bytts ut och ändrat design.
En vattenpost fanns det nästan i varje gathörn fast jag såg inte till några barn.
En symbol för Florida fick jag. Alligatorn.
Fler bilder finns på min hemsida. Så om du är nyfiken välkommen att kolla in
fredag 31 oktober 2008
lördag 25 oktober 2008
Läkarbesök
Häromdagen var jag på den nya vårdcentralen Visborg. Det hade gått ut en uppmaning om man fått blod inom vissa år så skulle man testa sig. Jag läste om det när jag var i Florida och tog så tag i det. En spruta mot influensan hade jag tänkt mig också. Och så var det någon svullnad bakom örat som jag ville kolla upp. Tid var fixad och jag tog mig dit
Nya fräscha lokaler i militärens gamla lokaler och lite gammal rekvisita gjorde ett gott intryck på mig. Jag är lite less på det statiska utseendet i de kommunala lokalerna. Inget nytt sedan tidigt 80-tal om ens det. Bemötandet av den yttre personalen var det inget fel på. Glada och trevliga sysslade de med vad de skulle eller nå’t.
Så blev jag då inkallad till doktorn utfrågad om vad ärendet gällde, Första undran dök genast upp. Borde han inte veta det eftersom jag talade om det när jag ringde. Nåväl nytt är nytt och lite får man stå ut med. Så började denne doktor Lund att fråga ut mig om mitt sjukdomsliv och jag blev ytterst förvånad. Om han hade kollat journalen så hade han haft koll. Ja, ja, missar kan uppstå och tidsbrist kan det vara gott om.
Efter en stunds frågande tyckte jag att han skulle kolla lite i journalen hur läget var. Döm då om min förvåning när han säger att han inte hade någon sådan att tillgå. VA?? Jag hade ju beställt med mig mina papper när jag flyttade från Gråbo och det var ju redan i juli och öppnandet av denna VC var första oktober. Nu var långt framskridet i månaden och nog borde de hunnit få ditsänt det som måstes. Nog börjar man undra. Dr Lund sa att jo dom skulle få något men inga filer utan bara att titta i. Hur i helvete kan man stänga en station och skicka folk till höger och vänster utan att deras loggbok sänds med. När dom så kan få tillgång så är det bara för att titta i, inte att föra anteckningar. Åter till papper och penna.
Det måste ju vara en riskfaktor att inte ha grejerna på plats. Och för jösse namn vi lever väl i 2000-talet och inte i stenåldern. Jag vet helt säkert att Lasarettet som är ansvariga för det hela har en dataavdelning som inte går av för hackor även om jag tidigare undrat vad dom sysslar med på stället. Det här gör mig verkligen deprimerad. Fast det kanske är en förlängning av de uttalande som kommit från ledningen. Inga remisser från primärvården till lasarettet, inga utryckningar med helikopter nattetid o s v.
Är det är bara på sommaren när turisterna kommer som alla resurser sätts in. Jag kollade programmet SOS Gute på TV5 och stockholmsveckan på ön kostar med all säkerhet skjortan och vi urinnevånare får betala kalaset.
Nåja, jag fick min spruta och ett putt i armen och en uppmaning om att stoppa i mig voltaren trots att jag inte mår särskilt bra av acetylsalicylsyra och vid det påpekandet frågade Herr Doktorn om det var länge sedan jag känt av obehagen. Jag gör det varje gång jag får i mig det, men det gjorde ingen skillnad. Voltaren och inget annat gällde. Kanske var han ointresserad för att jag inte var hans patient utan bara en i raden av akuta fall just den dagen. Eller, hemska tanke, var det hans natur att förhålla sig så till patienterna. Eller var det jag som visste för mycket och tog över besluten om min egen kropp. Hur som helst gick jag hem utan åtgärd och utan svar på frågorna för han hade inga sa han. Om det är framtiden varför då gå till läkare när Högklint är ganska nära och den utvägen har provats förut.
Nu återstår att se om det blir några svar på blodprovet. Det känns lite angeläget att få veta hur läget är. Men hur skall dom kunna hålla ordning på lilla mig när jag bara finns på en papperslapp.
Nya fräscha lokaler i militärens gamla lokaler och lite gammal rekvisita gjorde ett gott intryck på mig. Jag är lite less på det statiska utseendet i de kommunala lokalerna. Inget nytt sedan tidigt 80-tal om ens det. Bemötandet av den yttre personalen var det inget fel på. Glada och trevliga sysslade de med vad de skulle eller nå’t.
Så blev jag då inkallad till doktorn utfrågad om vad ärendet gällde, Första undran dök genast upp. Borde han inte veta det eftersom jag talade om det när jag ringde. Nåväl nytt är nytt och lite får man stå ut med. Så började denne doktor Lund att fråga ut mig om mitt sjukdomsliv och jag blev ytterst förvånad. Om han hade kollat journalen så hade han haft koll. Ja, ja, missar kan uppstå och tidsbrist kan det vara gott om.
Efter en stunds frågande tyckte jag att han skulle kolla lite i journalen hur läget var. Döm då om min förvåning när han säger att han inte hade någon sådan att tillgå. VA?? Jag hade ju beställt med mig mina papper när jag flyttade från Gråbo och det var ju redan i juli och öppnandet av denna VC var första oktober. Nu var långt framskridet i månaden och nog borde de hunnit få ditsänt det som måstes. Nog börjar man undra. Dr Lund sa att jo dom skulle få något men inga filer utan bara att titta i. Hur i helvete kan man stänga en station och skicka folk till höger och vänster utan att deras loggbok sänds med. När dom så kan få tillgång så är det bara för att titta i, inte att föra anteckningar. Åter till papper och penna.
Det måste ju vara en riskfaktor att inte ha grejerna på plats. Och för jösse namn vi lever väl i 2000-talet och inte i stenåldern. Jag vet helt säkert att Lasarettet som är ansvariga för det hela har en dataavdelning som inte går av för hackor även om jag tidigare undrat vad dom sysslar med på stället. Det här gör mig verkligen deprimerad. Fast det kanske är en förlängning av de uttalande som kommit från ledningen. Inga remisser från primärvården till lasarettet, inga utryckningar med helikopter nattetid o s v.
Är det är bara på sommaren när turisterna kommer som alla resurser sätts in. Jag kollade programmet SOS Gute på TV5 och stockholmsveckan på ön kostar med all säkerhet skjortan och vi urinnevånare får betala kalaset.
Nåja, jag fick min spruta och ett putt i armen och en uppmaning om att stoppa i mig voltaren trots att jag inte mår särskilt bra av acetylsalicylsyra och vid det påpekandet frågade Herr Doktorn om det var länge sedan jag känt av obehagen. Jag gör det varje gång jag får i mig det, men det gjorde ingen skillnad. Voltaren och inget annat gällde. Kanske var han ointresserad för att jag inte var hans patient utan bara en i raden av akuta fall just den dagen. Eller, hemska tanke, var det hans natur att förhålla sig så till patienterna. Eller var det jag som visste för mycket och tog över besluten om min egen kropp. Hur som helst gick jag hem utan åtgärd och utan svar på frågorna för han hade inga sa han. Om det är framtiden varför då gå till läkare när Högklint är ganska nära och den utvägen har provats förut.
Nu återstår att se om det blir några svar på blodprovet. Det känns lite angeläget att få veta hur läget är. Men hur skall dom kunna hålla ordning på lilla mig när jag bara finns på en papperslapp.
onsdag 22 oktober 2008
Triss i skyltar
Den första skylten är tagen norr om Gävle. Jag hittade den när min man och jag åkte till Umeå 2005.
Den andra skylten varnar för ilskna pensionärer. Den stod den vid kanten av en liten väg i Kräklingbo, Gotland.
Den sista skylten står vid vägen strax utanför Visby mot Stenkumla på Gotland. Visst har de som satt upp skyltarna i kombination en stor portion av galghumor.
måndag 20 oktober 2008
Avfallskvarn
Jag fick för en tid sedan frågan om amerikanskt kontra svenskt. Stod och fixade med maten tidigare i kväll och då poppade frågan upp igen. Jag har förvisso bara varit i ett amerikansk hem och kan därför bara jämföra med det.
I vasken finns en avfallskvarn som mal ner matrester så du slipper slänga dem i soporna. Verkligen bra att ha ett sådant system som forslar bort malda matrester till en kompostering för att på så vis få en produkt som kan återvinnas. Fast så var det inte. I verkligheten så mals resterna ner och försvinner i avloppet. Alltså helt åt helvete. Sån't slöseri. Ja menar om man lägger pengar på ett sådant system borde väl det naturliga vara att ta hand om avfallsprodukten. Jag tänker på allt jag slänger i soporna som kunde bli jord av. Det är uppsjöar av matrester på ett år. Hur blir det inte i ett samhälle där det lever miljoner människor.
Kollade runt lite om vi i Sverige kan installera en så'n kvarn och resultatet blev - kanske.
Om man är intresserad kan man gå in på Reko Sundsvall och läsa mer.
Kollade runt lite om vi i Sverige kan installera en så'n kvarn och resultatet blev - kanske.
Om man är intresserad kan man gå in på Reko Sundsvall och läsa mer.
Ny bloggsida
Fick tuppjuck på min andra sida och beslöt att ändra till något som ser bättre ut. Det gick inte att göra ett skvatt på den gamla. En mall that's it. Den här sidan får bli till efter hand som jag känner för det.
Nu kör vi.
Nu kör vi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
