Jag fick lite överskottsenergi att göra vad jag ville med och jag tog ett lite vift med dammtrasan på kontoret och just dä stod ett par finkassar. En blå med blommor och en lite orangeröd. Pryder sin plats om dom bara hade någon plats att kalla sin. Jag brukar flytta runt dom efter humör och städiver. Så och idag. Så insåg jag att vad i hela världen har jag dessa två påsar fulla med papper som aldrig kommer att gås igenom därför att det är övermäktigt.
Dessa papper, som tar upp plats och väger ton, är något jag har lagt i efter hand och det är horribelt att det blir så mycket efter ett tag. Jag har nämligen – hör och häpna – samlat på mig dödsannonser sedan flera år tillbaka. Varför i himmelens namn samlar man på sig sådana. Det är ju makabert – eller …. Jag är släktforsknings- och sockenforskningsdåre och allt som har med den saken att göra ska sparas. Bra eller ej. Nödvändigt eller inte. Samlas ska det.
Så idag gick en lite talgdank upp för mig bara så där. Efter hand som åren går så kommer det ut något som heter Sveriges Dödbok. Den börjar med år 1947 – varför frågar jag – och just nu är den uppe på år 2006. Finns det någon mer tokstolle än jag som tycker att man behöver samla på sig dammsamlare när det finns digitalt. Jag menar om jag inte dödar mina personer idag så kan jag ju göra det i framtiden och då har jag ingen som helst användning av alla dessa papper. Vi lever i ett utmärkt informationssamhälle och det finns dom som bara sitter och knapprar in saker och ting i databaser som jag som forskare kan tillhandahållas med ett litet snepp.
Förra gången jag försökte kasta – för jag har verkligen försökt förut – så var bevekelsegrunden den att det finns mer historia i dessa papper rent personmässigt än det finns i en databas. Den kalla digitala versionen talar inte om hur personen levt sitt liv och vilka värderingar den haft, typ hantverk eller kanske har den lagt ner sin tid i trädgården den tid som blev över när hushåll och ungar fått sitt. Det är historia att berätta.
Men som jag sa så kan man inte spara på allt. Det fungerar bara inte. Någonstans måste gränsen dras. Här fick jag dra min. Rakt ner i pappersåtervinningen för att sändas till förbränning. En liten makaber tanke smyger sig in och jag gapflabbar rakt ut. Sonen kommer springandes och undrar om jag fått tokdåre. Jag berättar och han tycker verkligen att jag har en säregen humor.
Jag vet inte om jag känner mig lättad efter rycket men kanske det kommer ett glädjemoln senare och värmer mig.
Ett ord på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar