Solbränna

Jag är av naturen blek med en underton av rödfrassig. En sån där färg som ingen vill ha men några fått alldeles gratis. Det finns ingen förståelse för den hudtypen. Jag har lidit alla helvetes kval p g a min hudfärg. Som unge skall man vara i solen så mycket det går och som barn satt jag aldrig still. Hemma var jag bara om jag måste. Nej ut i det fria och ränna omkring. Visst fastnade det färg på min kropp men den var inte BRUN utan alltid röd med anstrykning till brun. Det är inte samma sak.

När jag växte upp och som ung kvinna på 60- och 70-talet i bikinins tidsålder skulle man ut och exponera solen så fort det fanns en chans för man är fräsch om man är brun. Visst är man men hur gör dom som inte blir färgade efter en hel dags stekning. Det röda är det som verkligen gör sig påmint. Man lider som en skållad gris. Det gör så ont att man inte kan ha på sig några kläder. Hur gör man då när man skall gå ut och visa upp dagens resultat av ledighet i solen.

Jag är inte heller nu på ålderns höst en som kan ligga still en hel dag och med jämna mellanrum vända på steken för att sakta men säkert bli grillad. Nej jag vill göra något. Att ligga i solen helt sysslolös när hjärnan skriker att få arbeta och det pallar jag inte för. Jag har försökt att läsa men det hjälper inte. Efter ett litet tag så vill jag inte vara där. Det är så varm. Nej, om jag nu måste sitta ner då får det bli i skuggan.


När jag flyttade till Gotland, som i folkmun kallas ”Kalkstenshawaii”, så var är ett av tillstånden sommartid brun. Havet är en central punkt. Dit måste man åka och ligga en hel dag oavsett om man vill eller ej. Tro inte att dina förpliktelser i livet kan ge dig dispens från att bli brun.

Eftersom jag redan från början revolterade mot stillasittande eller för den delen liggande så kan ni ju tänka er hur det blev i den här miljön. Sommaren exploderar av bruna människor. Det är som att vrida på en knapp och poff så är färgen där. Naturligtvis förstår jag att solarie är ett instrument för att få den rätta looken till dag D.

Min svärmor är en kvinna som kliver ut i solen och vips är hon brun. Hon är också av den ullen att man skall vara ute i solen för det är friskt. Hennes stridsrop är ”Är du aldrig ute i solen”. Färg är något man skall ha oavsett. Min familj är ungefär likadana när det gäller att suga till sig den bruna färgen. Det går liksom på ett kick och alla är bruna utom jag. Hopplöst vit utom i ansiktet som är rött. Visst vet jag att man ska ta av sig kläderna annars gör det ingen nytta på armar och ben. Men se det är så med mig att jag måste vara född med solfaktor 100 för nada kommer mig till del.

Jag köpte mig ett helkroppssolarium för att kanske den vägen få lite hjälp att komma över kokta kräftan stadiet men det hjälpte inte. Jag låg bara där sysslolös och kokade i värmen. Fick nästan spader av att inte få sätta fingrarna i någonting. Så den historian blev kort.

Även om jag är ju både gammal och förståndig och vet att solen kan göra saker med kroppen som man inte vill, så vill jag ha den fräschheten som en solbränna ger. För jag tycker det är snyggt med lagom bränt fläsk. Till och med när jag var i Florida så hade jag tankar på att få till det. Men det blev inte så för jag kunde inte vara ute i den hettan.

Så var jag inne i skuggan igen. En härlig sittplats under ett träd och en god bok till ett iskallt glas med iste det var min önska men inte den blev heller tillfredställd. Fyrtio grader varm bastu är inget man sitter och njuter i.

Nej, jag får även i fortsättningen köpa min solbränna på flaska och tub.