Kvar på perrongen

Det känns lite tomt i mitt liv och jag funderar hur jag skall fylla det med lite rörelse. Är sedan ett år sjukpensionär och det har blivit tyst och tomt runt omkring mig. Den umgängeskrets jag hade under min arbetsverksamma tid klev av på en annan station eller så är de kvar på tåget. Själv står jag nog fortfarande på den perrong jag klev av på. Det finns liksom inga skyltar här som visar vilket håll jag skall gå. Det är som en rebus. Lös första frågan och så nästa och så … tills jag hittat rätt.

Jag sysselsätter mig, jodå det finns att göra och slå händerna i men det där som gör att livet känns härligt att vakna till varje morgon har liksom inte infunnit sig. Visst man är sin egen lyckas smed men det är inte helt sant för det som var mitt har jag inte kvar och jag kan alltså inte jobba utifrån det utan måste hitta en helt ny tillvaro som ger glädje till mig som jag sen skall sprida vidare.

Jag har förvisso ett litet kontaktnät men den sociala kontakten fattas. Det där daglig mötet med någon att kasta tankar med över en kopp kaffe, stt bra åka införbi och slänga lite ord, eller en träff på stan för att kolla utbudet. Just det saknar jag.

Eftersom jag inte är en föreningsmänniska så finns inte det alternativet just nu för mig, Kanske det kommer när jag träffar på rätt.

Nej, nu ska jag söka lite i mina arkiv för att hitta lite nytt att sätta tänderna i. Men först ett par byxor att hänga.

Ha det där ute.